"Неизвестные протоколы заседаний Политбюро 1920 - 1930-х годов были обнаружены в российских архивах ... " Леннарт Самуэльсон (UNDER STRECKET, март, 2009).
Ocensurerade fynd från Stalins Kreml
MAKTKAMP. Tidigare okända protokoll från politbyråns möten på 1920- och 1930-talet har återfunnits i de ryska arkiven. Tillsammans med blyertsteckningar som ledamöterna roade sig med vid mötena ger de en klarare bild av striderna i kommunistpartiets högsta ledning.
Den ryska ”arkivrevolutionen” innebär numera sällan att arkivhandlingar avslöjar enstaka, sensationella händelser. Snarare pågår ett successivt uppbyggande av en ny kunskapsbas för att kunna tolka Sovjetepokens olika faser. Arkivens öppnande i början av 1990-talet innebar inte bara att förut oåtkomliga dokument blev tillgängliga för forskarna. Även arkivarierna själva fick ibland för första gången möjlighet att inventera bestånd som man dittills endast haft kännedom om på högsta nivå.
I före detta partiarkivet RGASPI finns således en rad handlingar från Stalins eget arkiv som tidigare förvarades i det så kallade Kremlarkivet (idag Presidentarkivet). Dit hör stenogram från ett trettiotal möten mellan 1922 och 1938 med kommunistpartiets högsta organ Politbyrån. Bland mer udda material i RGASPI återfanns papperslappar som ledamöterna i politbyrån skickat till varandra med frågor och kommentarer. Vidare har på man hittat ett stort antal blyertsteckningar som gjorts av bolsjeviker som sedermera utrensades och avrättades efter de stora Moskvaprocesserna 1936–38.
Till skillnad från de välförberedda tal som hölls vid partiets konferenser bär stenogrammen från Politbyrån omedelbarhetens prägel. Betydelsen av dessa nya källor kan jämföras med bandinspelningarna från Ovala rummet på president Kennedys tid som har klargjort dunkla aspekter av Kubakrisen. De oredigerade stenogrammen är det närmaste vi kan komma hur det verkligen lät då avgörande beslut togs i partiets högsta ledning. Politbyråns stenogram fyller luckor kring enskilda händelser som tidigare varit kända endast i sina huvuddrag genom beslutsprotokoll. Tillsammans med de spontant tillkomna anteckningarna levandegörs maktkampen mellan olika grupperingar. Argumentens robusta karaktär blir tydlig hos Stalin, Trotskij, Bucharin och andra när dispyterna hettade till.
Uppgörelsen med det förflutna i Ryssland återspeglas i en omfattande utgivning av källvolymer. Källvolymer som omfattar bara en del av ett bestånd kring ett tema kan avfärdas som tendentiösa, som ett urval gjort med politiska och ideologiska ambitioner. De flesta ryska dokumentsamlingar fyller emellertid en annan funktion. De återger dokumentens totala innehåll inklusive förekommande marginalanteckningar. De förses med utförliga kommentarer som underlättar förståelsen. Sådana publikationer gör att primära källmaterial förs in i den allmänna debatten, att studenter direkt kan ta ställning i vissa historiska frågor samt att forskare kan bilda sig en preliminär uppfattning om arkivmaterialets karaktär.
Politbyråns möten var de mest sekretessomgärdade och refererades endast kortfattat i pressen. Redan för drygt tio år sedan utgavs Politbyråns samtliga dagordningar från 1919 till 1952. De motsvarande beslutsprotokollen avhemligades och kastade ett nytt ljus över hur den centraliserade sovjetstaten styrdes under stalinperioden. Centralkommittén samlade långt över etthundra deltagare och förhandlingar pågick under flera dagar eller veckor. För några år sedan utgavs med liknande akribi fem källvolymer av stenografiska protokoll från Centralkommittés plenarmöten under åren 1928–29. Då övergavs den nya ekonomiska politikens moderata linje och Stalins forcerade industrialisering och kollektivisering förbereddes. Källvolymerna återgav ordagrant debatter som förvanskat återgivits i pressen på 20-talet om hur den ekonomiska politiken skulle utformas. Före arkivens öppnande hade forskare i Väst över huvud taget inte känt till vad som avhandlades på dessa möten.
Under 20-talet fördes alltjämt ingående debatter mellan den ledande gruppen och oppositionen i kommunistpartiet. Några decennier senare hade interna debatter blivit otänkbara. Historieförfalskningen hade 1939 krönts med Stalins egenhändigt redigerade ”korta kurs” om bolsjevikpartiets historia. Den stalinistiska historieförvanskningen medförde att det som förevarit på 20-talet förvrängdes intill oigenkännlighet. Det blev i det närmaste omöjligt att utifrån försöka ge en klar bild av vad som debatterats. Ryska historiker måste ända till 80-talet beskriva partiets uppgörelser på 20-talet i den ”korta kursens” termer. Dessa missförhållanden förklarar Gorbatjovs glasnost och strävan att framdeles skriva vetenskaplig historia.
De nya källorna i RGASPI från bolsjevikernas partistrider på 20- och början av 30-talet har utnyttjats för ett internationellt forskningsprojekt. Dess upplägg kan tjäna som föredöme för liknande insatser om viktiga delar av de svensk-ryska relationernas historia. Man tillsatte flera grupper forskare, arkivarier skulle granska och låta publicera källmaterialet i lämplig form medan några historiker fick tillfälle att välja ämnen för artiklar baserade på stenogrammen. Politbyråns återfunna stenogram har utgivits på ryska av det ledande förlaget Rosspen i tre solida volymer på cirka 2000 sidor. De återger såväl de oredigerade stenogrammen som de versioner som de enskilda talarna korrigerat för att rätta till talspråk eller för att hindra spridning av känsliga politiska uttalanden. Vissa protokoll redigerades ytterligare innan de distribuerades för en förtrogen krets av partichefer runtom i landet.
Detta källmaterial har redan fått betydelse för forskningen om stalinismens historia. Historikerna Robert Service, Oleg Chlevnjuk, Hiroaki Kuromiya och flera andra har liksom den brittiske specialisten på sovjetisk ekonomisk historia Mark Harrison undersökt hur detta nya källmaterial på avgörande punkter klargör omstridda problem i kommunistpartiets historia. Deras bidrag återfinns i en av Paul Gregory och Norman Naimark redigerad artikelsamling The Lost Politburo Transcripts: From Collective Rule to Stalin’s Dictatorship (Yale University Press, 271 s). Robert Service visar hur de avgörande striderna mot vänsteroppositionen i partiet lyftes upp på politbyråns möten 1926 och pekar på vilka debattformer som präglade uppgörelserna. Kuromiya som nyligen skrivit en gedigen Stalinbiografi framhåller att dessa stenogram öppnar för ny forskning om Stalins väg till envälde. Han visar hur Stalin mot slutet av 1930-talet sammanfattade betydelsen av jordbrukets kollektivisering och den forcerade industrialiseringen. Stalin lät åhörarna få en helt annan bild av de anklagade vid skådeprocessen 1938 än vad som sagts offentligt. Chlevnjuk betraktas som Rysslands främste specialist på Politbyråns historia. I sitt bidrag till denna antologi klargör han utifrån ett politbyråstenogram vad som egentligen förevarit i ”Syrtsov-Lominadzeaffären” 1930, en av de mer dunkla oppositionerna mot Stalins politik i början av 1930-talet.
Mark Harrison analyserar hur partiets ledning resonerade 1927 vid en avgörande diskussion om den nya ekonomiska politiken, vad som bestämde om marknadsekonomiska villkor skulle gälla eller om man skulle gripa tillbaka på de våldsmekanismer som tillämpats under inbördeskriget 1918–21. Från början av 30-talet upptog de ekonomiska problemen allt större del av politbyråns tid. Förutom strategiska frågor, utrikes- och försvarspolitik samt femårsplaner hade politbyrån vid sina möten att ta ställning till otaliga frågor från partidistrikten och ministerierna samt rentav detaljfrågor om enskilda företag. Ärendena var förberedda av referenter. Inkallade specialister redogjorde för problemen innan politbyråns ledamöter röstade och antog sin resolution i ärendet. Denna skrevs sedan om för beslut från de verkställande statsorganen. På 30-talet blev politbyråns möten mer formaliserade och färre diskussioner förekom. Stalin och en kärngrupp ur politbyrån gick igenom de beslut som skulle tas, de andras godkännande av besluten inhämtades per telefon.
Bilder har liksom muntliga källor i allt större utsträckning tagits in i den ryska historieforskningen på senare år. Vid konferensen ”Visuella källor till historien” på Statsuniversitetet i Tjeljabinsk i september 2007 gavs ett stort antal föredrag om fotografier, journal- och spelfilmer samt karikatyrer i pressen som underlag för nya insikter om sovjetsamhällets karaktär, landets utrikespolitik och stämningar bland de breda folklagren. Där berättade Alexander Vatlin om det märkliga faktum att RGASPI-arkivet haft en mängd blyertsteckningar som partiets högsta ledning ritade under olika sammanträden. Långt ifrån allt som klottrades på mötena samlades in. Men som så mycket annat i den sovjetiska arkivvärlden lät man dessa karikatyrer finns kvar ”för evigt” som termen lyder. Bland de mest flitiga teckningarna märktes partiets teoretiker Nikolaj Bucharin och industriledaren Valerij Mezjlauk som sedermera avrättades i de stora utrensningarna. Det kan förefalla gåtfullt varför deras och andra ”icke-personers” alster bevarats trots att de sedan länge inte kunde nämnas utan pejorativa epitet. Vatlin har tillsammans med LarisaMalashenko samlat ett urval av dessa porträtt och karikatyrer i Piggy Foxy and the Sword of the Revolution: Bolshevik Self-Portraits (Yale University Press, 208 s).
Vissa teckningar kan liknas vid vänporträtt. På 20-talet finns en humoristisk ton i de porträtt som de olika ledamöterna gjorde av varandra. Andra hade karaktären av karikatyrer med obscena inslag. Stalins alltmer framträdande roll i partiet speglas i Karl Radeks collage från vänsteroppositionens strid under detta decennium. Det visar hur chefen i Leningrads partidistrikt Sergej Kirov som putsar generalsekreteraren kappa medan den rävliknande Nikolaj Bucharin slickar hans stövlar.
På 30-talet kom en mer makaber ton in i framställningarna av hur enskilda ministrar misslyckats med att lösa de ekonomiska problem som tornade upp sig under den forcerade industrialiseringen. Påfallande många av dessa teckningar illustrerar på ett drastiskt sätt de inrikes ekonomiska problem som partiledarna måste lösa under den forcerade industrialiseringen vid denna tid.
En teckning återger hur folkkommissarien år 1931 har fått en helt annan status än vad som gällde fem år tidigare. Den uppblåsta budgeten för den tunga industrin liksom de otaliga olyckor som inträffade på järnvägarna finns med i flera teckningar. I andra teckningar finns en frivol manshumor som öppnar för psykologiska tolkningar om hur de ledande statsmännen i Sovjetryssland föreställde sig samhällsomvandlingen. Vid sidan om den kommunistiska jämlikhetsideologin fanns patriarkala grundvärderingar. Överraskande är hur drastiskt dessa teckningar åskådliggör kommandoekonomins moderniseringsprojekt. Kampen för att lyckas med den forcerade industrialiseringen var knutna till ledaregenskaperna och handlingskraften hos enskilda befattningshavare. Volymens sista teckningar är gjorda under Centralkommitténs plenum i februari–mars 1937 och förebådar på sitt sätt den stora utrensning som skulle följa det kommande året. Här finns utrymme för fortsatt forskning som kan knyta samman stenogrammens detaljerade framställningar med de blixtbelysningar av situationen som karikatyrerna ger.
Lennart Samuelson
Lennart Samuelson är forskare vid Östekonomiska institutet på Handelshögskolan i Stockholm
