Бабий Яр и Холокост

Газета "SvD" (от 22.06.2010, Швеция) о массовом истреблении еврейского населения в Восточной Европе во время Великой Отечественной войны.

Babij Jar och Förintelsens östliga utposter

Publicerad: 22 juni 2010, 02.00

FOLKMORD. När Tyskland anföll Soyjet den 22 juni 1941 inleddes ett systematiskt mordande avjudar, Sedan allt fler arkiv öppnats har bilden av katastrofen fördjupats.

Förintelsen förknippas oftast med Auschwitz, dödslägren i det ockuperade Polen, deportationerna fran Västeuropa och gaskamrarna. En annan dimension kan förtydligas av massmordet vid ravinen Babij Jar utanför Kiev, dar under tvä septemberdagar 1941 över 30000 judar dÖdades av SS Einsatzkommando. Det var en av de största massavrättningarna avjudar i de omräden i Ukraina, Vitryssland och Baltikum som Nazityskland ockuperade. Direkt efter den tyska Invasionen av Sovjetunionen den 22 juni 1941 inledde SS specialstjTkor och polisbataljoner, inte sällan med medhjälpare urlokalbefolkningen, massavrättningar: först endast avjudar i vapenför älder men inom kort även av barn, kvinnor och äldringar. Heia byar och samhällen utplänades pä sin judiska befolkning.

Före den nazistiska Invasionen 1941 hade Ukraina flest judar i Europa ocH blev en av de viktigaste platserna för nazisternas folkmordsplaner. Hundratusentals lyckades evakuera sig österut pä överfuUa tag, bussar och lastbilar. Men mot ärets slut hade omkring en miljon sovjetiska judar mördats. Ghetton anlades dit städernas judar hänvisades att dväljas i ekonomisk misär och under sanitära missförhällanden. Pä ockuperade omräden anlades närmare 1000 ghetton som blev mer eller mindre längvariga, frän nägon mänad tili över ett är som mest. Ar 1942 avrättades ytterligare cirka 700000 sovjetiska judar.

Avrättningarna skedde under brutala former. Under förevändning att de skulle förvisas tili andra platser samlades judar ihop i städer och byar. Men istället leddes de ut tili avrättningsplatser vid färdiggrävda djupa diken. Dar mejade SS-bataljoner med kulspruteeld ner hundratals och ibland upp tili flera tusentals personer under loppet av nägon eller nägra dagar. Enstaka individer som endast skottskadats künde kravla sig bort frän massgravar i skydd av mörker och vittna om dessa bestiahteter. Vid andra massgravar begravdes de hundratals man, kvinnor, barn lika väl som äldringar, vilka tvingats in i specialbyggda täckta lastbilar dit avgaserna leddes in och döden inträdde efter nägot tiotal minuter.

Soyjetregeringen uppmärksammade redan 1941-42 de allierade, Storbritannien och USA, pä botet mot den judiska befolkningen. Teatermannen Michoels riktade i augusti 1941 en appell tili allmänheten i USA och varnade för att "Hitler avser att helt förinta det judiska folket". Uppropet trycktes upp i stora upplagor i USA bade pä engelska och pä jiddisch. Rapportering om dessa illdäd förekom under kriget i sovjetisk press, även om man efterhand ofta beskrev offren som "oskyldiga civila" i allmänhet. Till saken hör att under de ären bestraffades heia vitryska bybefolkningar kollektivt med döden för pästätt stöd tili partisanerna.

Under krigsären fick den nazistiska propagandan i ockuperade omräden - genom radio, filmer, flygblad, broschyrer samt dagspress - ett visst genomslag för sitt antisemitiska budskap. Nazistpropagandan i filmer och utställningar künde utgä frän det faktiska förtrycket och de verkliga

missförbällandena som bade förekommit i Sovjet och som pä ett lömskt satt gav de judiska kommissarierna skxilden. Bedömningen av den nazistiska propagandans effektivitet kan ha föranlett Sovjet att i sina officiella kommunikeer hälla tillbaka information om det direkta botet mot den judiska befolkningen.

Efter 1945 blev mänga krigsförbrytare som deltagit i massavrättningar av judar dömda i Sovjetunionen. Moskva var genom ären behjälplig ät Wiesenthal-kommissionen att spära upp brottslingar. Det motständ som underjordiska grupper i ghettona mobiliserade mot ockupationsmakten liksom insatserna av de judiska partisaner som 1941-44 etablerade sig i de djupa skogarna i Vitryssland fanns skildrat i memoarer. Men samtidigt rädde närmast tystnad i officiella medier om de massavrättningar av judar som bade ägt rum i Ukraina och Vitryssland. Hur invänarna i otaliga judiska samhallen under förnedrande former fÖrts i kolonner tili avrättningsplatserna, tvingats lämna ifrän sig tillbÖrigbeter och kla av sig för att avrättas av SS Einsatzkommando, om detta künde endast det folkliga minnet bevara ett fatal vittnesbörd.

Under glasnost blev det möjligt att tala om historiens "vita fiäckar". Till dessa hörde inte bara stalintidens repression utan ocksä händelser under det andra världskriget som tabubelagts eller förvanskats i den officiella historieskrivningen. I sovjetiska historieböcker skildrades förvisso judeförfÖlj eiser na i Nazityskland och i dess ockuperade länder. I väst dominerades fram tili nyligen skildringar av Förintelsen av dödslägren Treblinka, Sobibor och särskilt Auschwitz. De massmord som nazisterna langre österut begätt fick ingen framträdande plats i skildringarna under soyjettiden. Sedan 1990-talet bar mänga minnesmärken rests vid de forna ghettona och pä de platser dar massavrättningarna i städernas utkanter ägt rum. Genom den katolske prästen De Bois bar otaliga platser för massavrättningar i Ukraina kartlagts, bland annat i ett omfattande intervjumaterial med överlevande och ögonvittnen.

Sedan tidigt 90-tal bar historiker i Ryssland forskat om katastrofen för judarna pä soyjetiskt territorium under den tyska och rumänska fascistiska ockupationen. Man bar analyserat hur fascisterna ibland utnyttjade lokala medhjälpare för massavrättningarna liksom hur olika grupper i Ukraina, Vitryssland och Baltikum förhöll sig tili de förföljelser som pägick belt öppet. Resultaten frän dessa forskningsprojekt bar gjort Förintelsens sovjetiska dimension tydligare an vad som var fallet före 1991.

En av pionjärerna pä omrädet är Ilja Altman som i "Victims of Hate. The Holocaust in the USSR 1941-1945" (2002) pä ett detaljerat satt skildrar Förintelsen i de ockuperade omrädena pä 'Östfronten. Altman bar tagit fram data om de ghetton som upprättades, om hur judars egendom konfiskerades eller togs som kontribut, och om hur livsbetingelserna successivt förvärrades och massdöd följde i epidemiers spar. Han diskuterar i det avslutande kapitlet hur soyjetledningen under 1941-42 - tvärtemot vad som ibland förfäktas i htteraturen - verkligen spred alarmerande information tili omvärlden om det pägäende folkmordet pä judarna.

Efter krigsslutet hölls sovjetiska rättegängar mot förövarna av dessa bestialiteter. Vittnesmäl bade upptecknats av författarna och krigskorrespondenterna Ilja Ehrenburg och Vassilij Grossman för en planerad "Svartbok". Sedan kom partiets krav pä att tona ner avsnitten om de lokala, ukrainska, litauiska och andra medhjälparna. Bokens redaktörer älades att inte frambava nazisternas brott som enbart eller i huvudsak begängna mot det judiska folket utan mot heia sovjetfolket. Utgivningen i Sovjet stoppades men "Svartboken" utkom pä franska och andra spräk. Ilja Altman upptäckte senare i Ehrenburgs arkiv berättelser som man inte tagit med 1946 i den första, fÖr en soyjetisk publik avsedda "Svartboken". Dessa publicerades pä ryska 1993 med titeln "Neizvestnaja Tjernaja Kniga" men bar först nyligen översatts tili engelska: "The Unknown Black Book: The Holocaust in the German-occupied Soviet Territories" (2007). Altman ger däri en bakgrund om den Ursprungliga "Svartbokens" öde. Han förklarar den konflikt som uppstod mellan Ehrenburg och de amerikanska redaktörerna för en särskild, engelskspräkig version. Altman \asar varför censuren

godkände vissa men ville stryka andra berättelser som säledes först längt senare künde publiceras.

Det ledande historievetenskapliga Rosspen-förlaget publicerade 2005 en översättning av "The Holocaust Encyclopedla" som Walter Laqueur var huvudredaktör för. Utgivarna hade konstaterat att den uppslagsboken inte hade tillräcklig information om Förintelsen i de av Nazityskland och Rumänien ockuperade delarna av Sovjetunionen. Därför startades ett forskningsprogram. Resultatet har blivit en omfängsrik uppslagsbok "Holocaust na territorii SSSR. Entsiklopedija". Boken har redigerats av Ilja Altman och i redaktionskoUegiet ingick bland andra Yitzhak Arad, Yehuda Bauer och Alla Gerber. Uppslagsboken bygger pä forskning i ett trettiotal ryska och utländska arkiv. Utförliga referenser tili säväl litteratur som tili arkiven gör encyklopedin brukbar för andra intresserade och uppslagsrik för fortsatt forskning.

Längre artiklar beskriver förhällandena i ghettona i städer som Smolensk, Odessa, Minsk och Charkov. Ghettona existerade olika länge, vissa bara nägra mänader; andra som det i Smolensk i drygt ett är innan nazisterna inledde massavrattningar av samtliga judar som tvingats flytta tili ghettot. I nägra fall bildades starka underjordiska motständsgrupper i ghettona. Flyktförsök lyckades ibland tili de omgivande skogarna varvld tusentals künde överleva pä samma satt som, och ibland rentav tillsammans med, traktens partisaner.

Encyklopedin innehäller artiklar om alla samhällen i Soyjet, de byar och städer dar man har dokumenterat att fler an 100 judar avrättades under den nazistiska ockupationen. Likasä om de över 1000 orter dar ghetton för en längre eller kortare tid inrättades. De särskilda arbetslägren för judar som nazisterna inrättade fmns likasä beskrivna.

Uppslagsverket har biografier om judiska partisaner som luftlandsattes i Vitryssland och motständsmän i ghetton, om militärer i Röda armen och tekniker i den soyjetiska krigsindustrin. Andra artiklar ger information om de mest namnkunniga bödlarna, SS-männen och de lokala samarbetsmännen. Hur försätligt och skickligt den nazistiska antisemitiskt genomsyrade propagandan utformades i de ockuperade sovjetiska omrädena beskrivs ingäende. Den spelade pä traditionella religiösa och folkliga judefientliga föreställningar liksom pä befolkningens förmodade hat mot sovjetregimen. Komplicerade frägor, exempelvis om vilka totalsiffror som kan bestämmas för antalet offer i olika delar av omrädet, ägnas noggrann redogörelse. Det gäller att beräkna folkmängd under ett dynamiskt skede med stora omflyttningar, men ocksä att uppskatta hur mänga hundratusen judar som 1941-42 lyckats fly österut undan nazisternas krigsmaskin. Av betydelse är den nyare forskningen om olika massavrattningar, varvid man källkritiskt jämfört de nazistiska Einsatzkommandos rapporter som künde innehälla mänga fei med andra skattningar.

För den breda allmänheten i väst betydde som bekant tv-serien "Holocaust" och spelfilmer som "Schindler's List" mer för kännedom om Förintelsen an vad historieforskningen gjorde. Författaren Anatolij Rybakov skildrar i romanen "Den tunga sanden", vilken utkom i svensk översättning 1980, ett multietniskt samhälle i Ukraina dar polacker, ryssar och judar lever sida vid sida under tre skeenden: de närmast idylliska förhällandena kring sekelskiftet 1900, därefter tiden efter ryska revolutionen 1917 med tumultartade förändringar för alla etniska och sociala grupper, samt slutligen den nazityska ockupationen och undergängen för invänarna i det judiska ghettot. Rybakov hämtade persongalleriet frän sin egen och en väns släktingar men placerade handlingen tili en fiktiv plats. Är 2007 visades i Ryssland en tv-serie som senare klipptes om tili en spelfilm baserad pä "Den tunga sanden". Kanske skulle en tv-visning av denna gripande gestaltning av Antolij Rybakovs roman fä stör effekt för kännedomen om Förintelsens mindre kända utbredning pä ockuperade soyjetiska territorier.

LENNART SAMUELSON

Lennart Samuelsonär docent i ekonomisk historia vid Östekonomiska institutet pä Handelshögskolan i Stockholm.

iindersfi'ackctCü) svd.se

http://www.svd.se/kultumoje/understrecket/babij-jar-och-forintelsens-ostliga-utposter...    22.06.2010